eriblo

Jag satte mig ner vid datorn medan tidningen lämnades vidöppen på sidan 3. Utan att veta vad jag egentligen ville få fram började jag att skriva. "Det var inte nu, det var inte då heller. Det var för ett år sedan".  Orden kändes bra. De kändes rätt. I ungefär ett år hade jag förträngt vad som egentligen hade hänt och bara förbisett hur det egentligen hade gått till. Varje dag hade jag febrilt trängt bort mina minnen längre och längre bak i mitt inre arkiv, nästan så långt bak att jag inte trodde de kunde hittas. Men de kunde de tydligen.

Den dagen, för ett år sedan, hade jag varit ute och cyklat precis på samma sätt som jag alltid brukar börjar mina morgonar på. En timmes snabb tur runt sjön nere vid Dalåsen, utan att vila och utan att strecha före. På cykelklubben hade de rekommenderat att inte strecha innan för att bättre hålla spänsten i början då mjölksyran tog över efter de första tio minuterna.  Nu hade jag cyklat så här i ungefär två månader, men redan efter tre veckor hade jag upptäckt hur mina lår blivit så mycket större och muskulösa än tidigare. Grabbarna på fotbollen skämtade jämt och ständigt om mina taniga ben, men på senare tiden hade det mer övergått till att skämta om det faktum att jag hade börjat cyklat.
Jag hade cyklat ungefär halvvägs, förbi den lilla boden som sålde glass på somrarna, när jag skymtade något som låg vid kanten av sjön. Det såg ut som ett tygskynke, en del låg på kanten av sjön och en del låg kvar i vattnet och flöt. Under den korta period jag såg skynket hann jag se att det var rött men även någonting som såg ut som en arm. Om det inte hade varit för den lilla detaljen hade jag antagligen cyklat vidare i tron att det antagligen bara var något som barnen i sommarstugorna lekt med. Nu sade magkänslan något helt annat. Jag svängde in på sidan, lutade cykeln mot ett träd och började gå mot platsen där det röda skynket låg. Innan jag nådde ända fram hade en olustig känsla i magen vuxit sig starkare och jag började småspringa mot platsen. Där låg hon. Invirad i det röda skynket låg hon med huvudet ner i vattnet med halva kroppen på land. Det som jag trodde var en arm, var hennes ena ben som låg i en onormal vinkel rakt ut från kroppen och det röda skynket såg ut att vara någon slags regnjacka. Hon kunde inte ha varit mer än sex år.
Jag drog upp hennes huvud och armar som låg rakt ut i vattnet. Hennes hår låg för ansiktet och jag kunde se att det antagligen var ljusare när det var torrt, men nu såg det bara ut som en mörk mörk brun sörja som kletat sig fast mot hennes bleka hud. Hon var död. Det förstod jag egentligen innan jag drog upp henne ifrån vattnet. Trots att jag inte brukar drabbas av panik i vanliga fall, trodde jag att jag skulle göra det nu, men det gjorde jag inte. Jag stod och såg på henne. Utan känsla.  Hon bara låg där. Vem var hon? Det var som om jag såg henne på bild, jag behövde inte känna någonting. Tanken slog mig att jag var i chock, men jag kunde inte svara på om jag var det. Var jag i chock eller bara känslokall?

"Det var inte nu, det var inte då heller. Det var för ett år sedan". Jag stirrade på orden igen och kunde fortfarande känna att de kändes helt rätt. Det var för ett år sedan, då jag hade vänt mig om och gått därifrån med mina tränade ben. Steg för steg lämnat en liten flicka liggandes intill sjön i en röd regnacka. Utan att känna och utan att se tillbaka. Jag gick in till köket igen, sänkte värmen på spisen och satte mig vid köksbordet. På sidan 3 läste jag rubriken " Fallet avslutas oavslutat". Rubriken var inte fyndig i mina ögon men jag läste vidare "fallet med den 7åriga Sara som försvann för ett år sedan, läggs nu ner av polisen efter ett år av letande". Jag tror att chocken gick över då.